Woops

Jag är ju ingen bloggtjej märker jag. Helst ska man ju publicera varje dag, ett par gånger. Bild på frukost, lunch, middag, och det man haft på sig däremellan. I dag har jag faktiskt shoppat. Som tröst för att tåget som skulle ta mig dit jag skulle vara inte gick (det var vist en brand. Brand är grejen just nu). Men det känns föga intressant. Däremot köpte jag en bib med vitt, den tröstar bra! Bjussar på en bild på mig och mitt vin och låtsas at någon bryr sig.. För jag är pepp och det är allt som betyder något!

/ full på 1 & 1/3 glas vin.

har jag blivit för gammal för internet?

Är jag för gammal för twitter eller vad är det? Jag förstår verkligen inte! Är det kul? Är det intressant? Tankeväckande? Stimulerande? Okej jag förstår så mycket som att det är skillnad beroende på vem som skriver den där, eh, raden. Men i mina ögon är hela fenomenet lite som kejsarens nya kläder, skitlöjligt och dumt men ”alla” ska ha. Varför ska jag vara intresserad? Lika lite som jag är intresserad av alla facebookuppdateringar från nära och mindre nära kära... visst, vissa kan väl vara kul om man är på det humöret (har tråkigt) men vaaaaarför är twitter hype? Har jag missat något genialiskt eller är det jag som är genialisk? Naturligtvis är jag 98,5% övertygad om det senare men en liten känsla av att jag nog ändå har missat något ligger där och lurar. För så cynisk är inte ens jag, att jag tror att halva (i-lands) mänskligheten har gått bananas.

Tog paus. Är tillbaka.

Hej alla (1) läsare! Jag behövde lite påsklov. Sedan sist har jag hunnit flytta, gå på begravning och vistas i en fin f.d sovjetstat som ser ut ungefär såhär:

Där drack jag generösa mojitos (som i stora och goda, inte spritstinkande), såg konst, åt mat på resturanger som spelade till exempel gregorianska munkar goes pop och blev jävligt förkyld. Sedan åkte jag hem igen och fortsatte vara förkyld, och så ser det ut nu. Jag går runt i kläder med olika djurtryck och får inget vettigt gjort. Såäre.

Livin on the edge

Idag försökte jag mig även på civil olydnad. Det gick inte så bra. Väldigtväldigt kissnödig äntrade jag ett shoppingcenter där jag hetsigt letade rätt på faciliteterna. Väl där fanns det en spärr alá den gamla sortens tunnelbanespärrar, där man lägger en femma och så släpps man in. Famlandes med min pengabörs fann jag att jag inte hade någon femma men fem enkronor. Spärren tog bara femmor . Det fanns en växelautomat men framför den stod en barnvagn parkerad med tillhörande beskäftig moder med bebis. Jag kände att projektet växla enkronor skulle kräva för mycket interaktion med okända men framförallt tid så jag tog snabbt beslutet att ta mig in ändå. Mecklade mig in med ett urskuldrande leende mot modern som skrattade lite medkännande åt mig och sprang in i första lediga bås. Väl där inne knackade det kraftigt på dörren och jag ba woops, men skitsamma, jag kissar faktiskt. Inte som att man öppnar dörren då. När jag kom ut fick jag en avlusning av den mycket stränga städerskan som pekade att hon hade väktare. Jag ba jaha men här får du fem kronor. Hon hade ringt efter väktarna och ba ”det är lungt nu, hon betalade”. Hon släppte ut mig med en mycket sur min. Hon hade liksom stängt utgångsdörren när hon upptäckte att hon hade en obetalande där inne. Jag undrar så vad som hade hänt om jag inte hade fem kronor på mig, eller om jag bara kände för att bjäbba emot (jag var jättetrevlig). Hade jag hamnat i klammeri med rättvisan då?

Sorg och sol

Hon skulle ju lära mig sticka små tröjor... när döden kommer tänker man alltid dåligt samvete-tankar. Jag skulle ha hälsat på oftare, tagit mig tid. När döden kommer kan man inte förstå att hon är borta fast det är det enda man har tänkt på i fyra dagar. Ingenting annat har blivit, även om jag nästa flyttat klart och läst många rader som inte fastnat på minnet.

Men jag vill inte blogga om döden. Därför skriver jag inte alls. Eller så skriver jag att idag har jag varit utomhus i tre timmar. Vandrat över långa, höga broar och andats skitig, solig stadsluft. Det gjorde gott.

Orka ha åsikter om deckare....

Tänkte slappna av framför Wallander på fyran. Ganska svårt att uppbåda intresse om man säger så.... nån är död, han födde upp hästar utan framgång. Några barn fick rida på hans hästar och nån mamma och den döda gubben bråkade om nåt om pengar och så brukade han tydligen spela bort jättemycket pengar på hästar. Intrigen tätnar. Var det mamman till hästtjejen som gjorde det? Eller kanske hästtjejen själv! Hoppas. Det kan ju vara skönt att slöglo på en deckarfilm såhär på söndagkvällen med lite nachos med dopp men måste de vara så dåliga? För nån vecka sedan fick jag genomlida en av de där milleniumfilmerna. I jämförelse med annat i genren var den fab...intressant att det krävs så lite av en deckarstory, som att huvudpersonen inte är medelålders gubbe som är ensam, älskar opera eller klassiskt, har ett problematiskt förhållande till en vuxen dotter och är lite butter. Vad fan är grejen? Om man skriver en bok vill man väl inte göra en huvudperson som är precis som alla andra i genren? Men alltså, tre bra skådisar. Det måste vara det revolutionerande faktum att det är en kvinna som kickar ass i en av huvudrollerna som gjort de här historierna så populära (erkänner, har läst böckerna). Det känns lite sunkigt när man tänker på det, att det antagligen är så nytt med en tjej som liksom inte är tomb rider eller liknande. Att hon dessutom verkar vara lätt savant och har lite autistiska drag gör det hela ännu mer revolutionerande, all heder till Stieg.

Konsumtionsbulimi

Rensar ut garderoben och slänger alla kläder jag inte använder. Det ger en liten klump i magen, har jag spenderat pengar på allt det här? Som bara tagit en massa plats i garderoben och nästan aldrig på min kropp? Det är lite obehagligt... jag diagnostiserar härmed mig själv med shoppingbulimi, jag köper och kräks ut, typ. Dessutom var det inte särskilt länge sedan jag rensade senast, jag gör det inför varje flytt och jag flyttar ofta. Och varje gång slänger jag (skänker bort that means) minst en sopsäck med kläder!

Vill inte vara den människan, vill inte äga en massa skit, köpa en massa skit. Jag vill resa lätt och bara äga sådant som jag verkligen behöver och tycker om.

Fejkbloggar

Är ett intressant fenomen. Minns ni den där tjejen med 750 klänningar i en fin våning och ett mörkt inre liv i Östermalm? Som fascinerade fashionistor av niotillemtypen som gillar sagoliv? Det blev lite snopet för dem när det visade sig att just den tjejens sagoliv bara var en saga, en PR- kupp till och med. Det var en PR- byrå som totat ihop den hypade bloggen för att marknadsföra en operauppsättning, vilket jag själv tycker var lite klyftigt.

Flera företag har naturligtvis använt sig av bloggformatet för att marknadsföra sig, det är inget konstigt med att de försöker hitta nya sätt att nå ut. Det är dock kanske mindre smart att ”lura” folk om man vill sälja eller nå ut med sitt budskap. Tjejerna som häpnade över Black Ascot kände sig antagligen mer lurade, dumma och besvikna än operasugna när de fick reda på att bloggaren inte fanns på riktigt.

Häromdagen hörde jag om en blogg i USA för några år sedan som sades vara skriven av en handikappad tjej. Det gick så långt att en massa människor ville ge henne pengar till en operation innan det avslöjades att den sköttes av några ohandikappade med politiska intressen för att visa hur ”verkligheten” ser ut för handikappade. Jag försökte googla runt lite håglöst för att finna lite mer information om just den grejen men min natthjärna hittade ingenting. Kanske var berättelsen fejk, men kontentan är i alla fall att det verkliga är så viktigt för människor. Om man engagerar sig för någon eller något som man tror är på riktigt känner man sig lurad när det visar sig att man slösat empati på fiktion. Jag kan erkänna att jag blev lite besviken när JT Leroy visade sig vara fiktion, till exempel. Inte för att jag ville att en stackars pojke skulle ha levt det där livet på riktigt utan för att jag kände mig naiv och osmart som trodde på det, vilket inte är min favoritkänsla.

Tillit är en viktig känsla för många. Själv bryr jag mig inte nämnvärt om folk jag inte ens känner finns eller inte, men som sagt,om man investerar känslor i någon som sedan visar sig vara ett skämt eller en PR-kupp känner man sig sviken.
Jag är faktiskt lite besviken över att Mattias Nilsén (söderfamiljen- bloggaren) skriver att han ska sluta blogga. Antagligen för att jag fattade att den är fejk från början och känner mig smart och onaiv. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det är lite kul satir.

Hej det här är min nattdagbok

Jag ville inte ha en blogg. Det finns många, alldeles för många redan. Internet svämmar över av bloggar och jag vill inte medverka till det...enorma sopberget som kanske kommer ha sönder internet en dag. Men sedan tänkte jag precis som alla andra skitsamma. Inte gör det väl till eller från om lilla jag har en pytteliten blogg. Jag vill ju bara ha någonstans där jag kan skriva om natten.